Hur blir du en framgångsrik tiggare i Sverige? – Cecilia Parsberg

Om projektets titel: Hur blir du en framgångsrik tiggare i Sverige?

Jag använder ordet ”tiggare” i min titel för att provocera språkets användning och låta “tiggare” krocka mot ordet “framgångsrik”. Att vilja bli framgångsrik är en relevant fråga som skulle kunna gälla alla yrkesområden, men när jag ställer frågan till en som nödgas tigga brister språket, för den som tigger har sällan någon annan utväg. En handikappad man i Bukarest – som inte har någon annan möjlighet än att tigga på gatan – säger till mig: ”If you can accept that you can’t get more than minimum survival, then it’s successful. It depends what limits you have. For me, if I can survive, then it’s successful.” De som tigger är lägst i den sociala hierarkin, de är de fattigaste, dessutom har många varken födelseattester eller pass och ingår sålunda inte i någon formell gemenskap.

Som allmänt begrepp vill jag – hellre än att benämna fattiga som ”tiggare” – istället använda ”tiggande” – som snarare syftar på handlingen. Allteftersom jag pratat med både de som ger pengar och de som ber om pengar på gatorna, desto mer framstår ett vitt spektrum av olika livssituationer. Alla försöker på något sätt skapa en strategi, ett sätt att hantera tillvaron. Människor nätverkar och organiserar sig, det är ett sätt att klara av att leva tillsammans. Det är ett sätt att svara på ett samhällssystem.

 

Cecilia Parsberg om bakgrunden till sitt projekt: I mitten av 90-talet såg jag för första gången en uteliggare på Järntorget i Göteborg. Han bad eller tiggde inte aktivt om pengar, folk la ändå mynt i den mössa han hade bredvid sig, samma mössa som han trädde på sitt huvud i den kalla natten. Jag la också pengar i hans huvudbonad. Jag kände mig förvirrad. Vad var det som orsakade hans situation? Jag frågade honom inte. I Spanien och Grekland saknar en fjärdedel av befolkningen arbete, ungdomsarbetslösheten i Sydeuropa närmar sig 50 procent. Susanna Alakoski skriver i sin bok Oktober i fattigsverige att: ”Vi vet att bara människohanden kan hjälpa människorna.” De som förväntas ge behöver också hjälp att förstå vad som händer. Vem kan hjälpa mig med min frustration när jag inte vet hur jag ska bete mig, hur jag ska förhålla mig? Ska jag ge eller inte, vad kommer att hända med en utsatt människa om jag inte ger? Jag kan välja mellan att reagera eller förhärda mig. Är gatumusikanterna tiggare eller konstnärer som inte klarar sig på sin konst? Hur blir du framgångsrik i ditt yrke, som människa i ditt liv? Det kan vara ett dilemma som inte alltid går ihop. Människorna som tigger påminner mig om vilka valmöjligheter de har i jämförelse med mig. Att leva i ett samhälle handlar om att förhandla mellan individuell frihet och olika avtal med gemenskapen. Jag vill inte, per automatik, bli del av en makt som lägger ansvaret på var och en att individuellt bestämma vem som är i verkligt behov av hjälp. ”Allmosor = staten minus ansvar”, skriver Susanna Alakoski. Jag vill inte heller, per automatik, bli del av en makt som beslutar att förbjuda tiggeri eller att ge. För är det då också förbjudet att be om hjälp och att hjälpa?

När väljer jag att bli delaktig i systemet? Är jag systematiskt inkluderad? Hur? Detta får mig att tänka kring mitt handlingsutrymme som individ och som medlem i ett samhälle, i Europa, i världen. Det får mig att tänka på vad jag menar då jag säger “vi”.

Cecilia Parsberg

Mer information om projektet

More information about the project

Inslag i SVT 2 oktober 2015

Artikel Hallands Nyheter 3 oktober 2015