The Only Way is Up

Utställningen The Only Way is Up väcker frågor kring Europas hantering av flyktingar genom ett urval av konstverk som sträcker sig från det politiska till det poetiska. Vad har flyktingkrisen gjort med vårt samhälles syn på mänskliga rättigheter, etik och moral? Hur kommer det sig att en människa som är på flykt riskerar att bli omformad till ett problem?

Otto Karvonen frågar sig vad frihet är och har tillverkat fågelholkar vars arkitektur refererar till förvar för flyktingar runtom i Europa. I Mekdes W. Shebetas videoverk möter vi människor som berättar om den utmattande och farliga flykten genom öknen där många även tvingas att sälja sina inre organ för att få fortsätta färden över Medelhavet.

Vanessa Bairds framställningar av flyktingar som flyter i havet blottlägger en rasistisk och avhumaniserande bild av dem. Karikatyrer av svarta kroppar sätter fingret på en strategi där de inte längre ses som människor och därför inte behöver hjälp. Kristin Tårnes videoverk The invasive palm behandlar ett liknande scenario som en metafor över att människor som bosätter sig i andra länder riskerar att uppfattas som främmande arter i ett samhälle.

Irene Nordlis organiska skulpturer i keramik går in under huden för att där finna förlust och längtan. Sorgens fysiska smärta har blivit överförd till lera, tungt vilande på resterna av gamla europeiska möbler. I det omfattande projektet I telefonen finns hela människan nyanserar Henrik Teleman definitionen av flyktingskap genom att besöka åtta flyktingförläggningar från Uppland till Skåne. Med hjälp av sina telefoner får flyktingarna därefter själva sätta ord och bild på vilka de är, sin flykt och vad de kommit till.

I Jorunn Myklebust Syversens videoverk Crying Man möter vi en annan flykt, en flykt driven av existentiell ångest. Här ställs känslan av meningslöshet i skarp kontrast till den kamp för överlevnad som vi möter i utställningens andra verk.

Curator: Maya Økland

Bild: Jorunn Myklebust Syversen, Crying Man, 2016, videoverk

Öppna visningar

Öppna visningar av utställningen ges varje tisdag och lördag vid klockan 14.00

Pressbilder:

Irene Nordli – Porslinsrummet (2016)

Jorunn Myklebust Syversen – Crying Man (2016)

Kristin Tarnes – The Invasive Palm (2013)

Mekdes W Shebeta – I Have a Cow in the Sky That I Don’t See the Milk (2016)

Otto Karvonen – Alien Palace Birdhouse collection (2010-2016)

Henrik Teleman – I telefonen finns hela manniskan – Mustafa Safayee

The Only Way is Up is questioning Europe’s treatment of refugees through a selection of artworks that ranges from the politic to the poetic. In what way has the refugee crisis affected our society and our view on ethics, moral and human rights? What turns a refugee from a person to a problem in another country?

Otto Karvonen is asking himself what freedom is, by making bird houses inspired by the architecture of Immigration detention centers in Europe. Mekdes W. Shebeta’s video describes the exhausting and dangerous escape route over the desert and the Mediterranean sea. Some of the men and women are even forced to sell their own organs to be able to continue their journey.

Vanessa Baird’s portrayal of refugees floating in the ocean exposes both racist and dehumanized perspectives. Caricatures of black bodies indicates a strategy where refugees are no longer seen as human beings, and therefore in no need of aid. Kristin Tårnes video The invasive palm serves as a metaphor for how immigrants can be received as alien species to a new society.

The organic ceramic sculptures by Irene Nordli gets under your skin and remind you of loss and desire. Nordli transfer physical pain from grief into clay, resting heavily on the remains of old European furniture. In the extensive art project Mobile phone: the Gateway to Humanity Henrik Teleman is investigating refugeeness by visiting eight refugee camps around Sweden. The refugees tell their own stories of who they are, their flight and their arrival by using images from their own cell phones.

The video Crying Man by Jorunn Myklebust Syversen suggests another form of escape, a flight driven by existential anxiety. The conception of futility is in sharp contrast to the struggle for survival that is seen in the other art works in the exhibition.